Tar inga uppdrag för tillfället

Jag tar en paus från fotograferandet nu ett tag för att jobba med annat som beteendevetare. Vill du ha hjälp med tex barnfotografering inför julen eller andra bilder så kan du vända dig till min kollega Nina Thomson här på Lidingö. Du hittar henne på www.fotografnina.se

På åteseende och sköt om er!

Kram Karin

Beauty with an attitude

Jag älskar fotografera porträtt på vuxna personer som bjuder på sig själv. Malin på Sparkling Produktion är en sån skön älva, med massor av kaxig, inspirerande energi. Dessutom är hon väldigt vacker och djup, en kombination som attraherar.

Essence Vitae

Jag vill önska er alla en underbar julhelg och tacka för året som gått. Det har varit många fina familjer, barn och företag att samarbeta med för att få fram vackra bilder. Avslutar året med bilder från projektet Essence Vitae som jag är en del av. Den här gången var det lilla Max med familj som jag åkte hem till i December och fick tillbringa lite tid tillsammans med. Max var en otroligt söt liten charmör med världens vackraste bruna ögon. Tack för att ni lät mig komma hem och föreviga er! Nedan följer familjens tex och dikt som vi alltid bloggar ihop med bilderna på vår sida:

http://essencevitae.com/max/

Föräldrarnas berättelse

Onsdagsmorgonen den 29:e augusti 2012 åker vi till Astrid Lindgrens barnsjukhus med vår lille fyramånaders Max som är förkyld och de senaste dagarna knappt ätit. På akutmottagning får vi beskedet att vi behöver stanna kvar tills Max kommer igång med ätandet igen och att de har ordnat en plats på neuropediatriska avdelningen eftersom det har skickats remisser dit. Två veckor tidigare på den första träffen efter sommaren med föräldragruppen satt vi i en ring på BVC och alla bebisarna tittade intresserat och fokuserat på de övriga bebisarna och föräldrarna i rummet. Alla satt de stadigt med stöd från mamma och greppade och sög på leksaker. Alla utom Max. Max var vinglig i nacken, fokuserade inte på någon och var bara kontaktbar korta stunder på nära håll. Han hade dessutom ökat dåligt i vikt över sommaren och hans huvud var litet och växte långsamt. Efter att ha träffat en duktig barnläkare skickades det remisser till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man skulle ta olika prover, kontrollera synen, kontrollera sömmarna i skallbenet och göra en neurologisk undersökning. På kvällen den 29:e augusti kommer Max aptit igång igen och vi får permission över natten. Morgonen efter åker vi tillbaka till sjukhuset med Max för att följa upp provtagningen. Vi får en tid för röntgen, hjärnröntgen. De frågar när Max sover eftersom han annars måste sövas. Eftersom Max precis sover sin förmiddagssömn passar vi på och allt går väldigt fort. När läkarna kommer in på samtalsrummet ett par timmar senare känner vi ingen oro eller ängslan över vad de ska säga. Vi hade bestämt oss för att inte tänka så mycket utan fokusera på det viktigaste just nu, att få i Max mat. Men hjärnröntgen visar på att allt inte är som det ska. Max har en missbildning på hjärnan. Hans lilla hjärna är slät och saknar de veck som en frisk hjärna har. Diagnosen är Lissencephali och är väldigt sällsynt. Alla barn som föds med slät hjärna utvecklas olika. Det man vet är att utvecklingen blir försenad och ibland stannar av. Motoriken, talet och intellektet påverkas. Det finns en ökad risk för epilepsi och infantil spasm. Men hur allvarligt det blir för Max vill man inte säga. Vår värld rasar samman och det enda vi vill göra är att hålla om Max hårt och få tiden att stanna upp. Bara få vara här och nu och slippa möta en framtid vi inte vill kännas vid.

Strax före Max femmånadersdag ser vi hur Max drar upp båda benen i en rytmisk rörelse samtidigt som hans ögon knips ihop och tårar bildas. Han verkar inte lida så mycket av symptomen utan är som vanligt så vi känner oss ganska lugna fast helt normalt känns det inte och vi misstänker kramper. Läkaren bokar omedelbart in ett EEG som visar på infantil spasm och inom två dygn har Max påbörjat en behandling som ska vara i sex veckor. Varannan dag åker vi till sjukhuset med Max för att han ska få en kortisoninjektion. Max blir mindre kontaktbar, hans lilla leende försvinner och han slutar sparka med sina små ben. Nu gäller det att bita ihop och hoppas att behandlingen botar spasmerna. Kortisonet gör att immunförsvaret blir nedsatt och vi är väldigt försiktiga och undviker andra barn och folksamlingar. Trots detta börjar Max en dag hosta. Hans hosta blir värre och värre och hans aptit sämre och sämre. Efter två sömnlösa nätter med en hostig och väldigt ledsen liten kille åker vi in till akuten fem på morgonen. Eftersom Max infektionsvärde är normalt och han inte har någon feber blir vi hemskickade. Nästa natt vaggar vi Max i tretimmarspass och får hjälp av hans mormor. Vår stackars lilla pojke kan inte sova utan bara gråter och hostar. Det är uppenbart för oss som känner honom att han mår väldigt dåligt och har ont någonstans. Morgonen efter ringer vi direkt till neuropediatriska avdelningen, förklarar läget och ber att få komma in utan att gå via akuten. Vi får ett eget rum och Max får dropp och smärtstillande. Det tas prover för influensa och RS-virus. Läkarna är bekymrade över att Max inte mår bättre de närmaste dagarna utan snarare sämre. Han behöver inhaleras med koksalt varannan timma och får en hög dos alvedon. Max hostar så kraftigt att han kiknar och vi vaknar och hjälper honom med hans hostattacker som kommer flera gånger i timmen hela natten. Droppet byts ut mot en sond som Max hostar upp på natten. Det är varken influensa eller RS utan visar sig vara Kikhosta. Antibiotika sätts in och vi blir förflyttade till Infektionsavdelningen. Max behandling av antibiotika, alvedon, ipren, koksaltlösning och kortison fortsätter och han blir kopplad till en puls- och syresättningsmaskin som piper så fort hans syresättning går ner för mycket. Vi får hjälp med att sondmata Max var tredje timma dygnet runt. Efter nästan två veckor av svåra symptom och medicinering börjar vår lilla Max äntligen må bättre och vi får tack vare personalen sova en hel natt för första gången på väldigt länge. En morgon på skötbordet så hissar vi upp Max i luften och han ger oss sitt första leende på fyra veckor. Det leendet betyder allt för oss. Vi blir kvar några dagar till på sjukhuset och när vi kommer hem firar vi att Max är frisk och precis fyllt sex månader med prinsesstårta och champagne. 

Det har nu gått sju veckor sedan vi kom hem från sjukhuset och vår sju och en halv månaders bebis tittar nyfiket och lustfyllt på allt som händer runtomkring honom. Sedan fem veckor får Max inte längre någon kortisonbehandling. Vi har börjat få en vardag igen. Max är en livsnjutare som är glad åt det mesta man gör med honom. Gärna bus, sång och allmän lek med leksaker och speldosor. Han gillar att sitta upp med stöd, sparka med sina små ben och jollrar glatt åt lampor och fina saker han ser. När han ligger på sin filt underhåller han sig själv och hans joller är väldigt smittsamt och hörs genom hela lägenheten. Att ligga på mage är roligt i korta stunder. Blir det för länge ger Max oss sura blickar så vi förstår att det faktiskt inte är ok mamma och pappa! När vi tänker på framtiden så handlar det om vilken förskola vi föredrar eller var vi ska ta med Max på semester. Vi tänker inte på vad som kan hända eller hur det kan bli för vi vet ju inte. Vi försöker leva här och nu och njuter varje dag av vår underbara lilla son som med sina små stubbar till mjölktänder ler sitt busiga leende mot oss. När vi går och lägger oss på kvällen och Max har sussat gott i sin säng i några timmar då längtar vi redan till nästa morgon när han ska öppna sina sömndruckna ögon, titta på oss och nöjt sträcka på kroppen. Då börjar ännu en underbar dag tillsammans med Max!

 En vecka efter diagnosen döptes Max i Blidö kyrka. Då läste vi upp den här dikten som vi skrivit till Max.:

 Dina mörka ögon smälte samman med våra timmarna efter din födsel

då var våra hjärtan förlorade för alltid

varför du valde just oss att bli din mamma och pappa vet vi inte

men vi vet att det är den största äran att få vara det

                     

Vi hade aldrig kunnat drömma om hur fin du skulle bli, du vår stolthet, vår stora kärlek

Du är vår största glädje, du är vår sorg, du är vår tröst

Vi är tacksamma varje dag du är hos oss

Med ditt underbara leende som får hela ditt ansikte att stråla

Och allt får en mening

Max, vi ska göra allt vi kan för att förtjäna att vara dina föräldrar

 Hand i hand möter vi en framtid full av tro och hopp

Härliga höst

Fotografering utomhus kan med fördel göras året om. Speciellt nu på hösten med alla sprakande färger.

Soliga sommar..

Så här härliga bilder kan det bli av en underbar liten picknick i trädgården med dina barn. De här tjejerna älskade att busa och mysa. Mammorna kan vara riktigt stolta över sina sötnosar!